Historia

Inledning

I mitten av 40-talet när Hallands Stövarklubb började ta form, var säkerligen det största antalet drivande hundar som användes i länet stövare. En del renrasiga, men majoriteten av dessa var olika korsningar sk. stövare av korsad stam eller rena byrackor. Drevern var visserligen på väg i området, men den lilla rådjursstam som fanns beskattades säkerligen mest med hjälp av stövare. En uppskattning av antalet stövare i länet, som gjordes några år senare på grundval av hundskatten, visade att det fanns mer än 2500 stövare. Vilttillgången vad gäller hare och räv var mycket god. Det förstår man inte minst när man läser jaktprovsprotokollen från denna tid. Upptagen var det inga problem med, det var lite värre med drevens längd.

Det påpekas på flera håll i de gamla handlingarna att hundhållningen var mycket dålig i området. Detta gjorde att konflikter jakträttsinnehavare emellan var mycket vanliga. I ett av de gamla protokollen kan man läsa att en av klubbens medlemmar ville ha juridisk hjälp från klubben att lösa ett fall, där en kronojägare i bygden misstänktes för att ha skjutit medlemmens stövare.
Vad som framgår av handlingarna, löstes aldrig fallet. Detta var nog ingen enstaka företeelse, utan förekom säkert då och då.

Mina personliga minnen från jakt och hundar börjar i efterkrigstidens halländska skogsbygder. De hundar som jag minns från denna tid var till största delen gula stövare, ganska små. De kallades som regel för smålandsstövare, men hade naturligtvis inte mycket gemensamt med dagens smålandsstövare. Ofta hade de halvhängöron och ganska riklig fana på svansen och i övrigt ganska raggiga. Några enstaka schillerstövare fanns i bygden. De användes främst till räv- och rådjursjakt.

I slutet av 50-talet förlades ett av jaktprovsområdena till mina hembygder, vilket gjorde att ortens jägare fick en något annorlunda syn på de s.k. pappershundarna. De kunde jaga, och del jagade riktigt bra. Resultatet av detta gjorde att de renrasiga stövarna blev vanligare bland bygdens jägare.

När man skall försöka sammanfatta Hallands Stövarklubbs 60-åriga historia, så kan inte allt komma med.
Källmaterial för denna skrift har varit mycket omfattande, men även mycket välbevarat och som delvis mycket utförligt berättar historien om Hallands Stövarklubb. De har varit mycket intressant att studera protokoll och övriga handlingar som finns i stor mängd.
De styrande i klubbens begynnelse hade nog benägenheten att sätta de mesta på pränt i väl formulerade dokument till efterföljandes förnöjelse. Telefon, i den mån den fanns, användes tydligen i begränsad omfattning.

Efter dagar av läsning av gamla och nyare handlingar beslöt jag att strukturera upp historiken på följande sätt:
Klubbens utveckling och större beslut har avhandlats i 10-årsperioder. Till detta kommer ett kapitel om prov och utställningsverksamheten, samt slutligen ett kapitel om hundar, uppfödare och avel inom klubben.
1946 – 1956
Den 7 juni 1946 samlades 17 intresserade stövarjägare på Värdshuset Laxen i Halmstad. Initiativtagare till mötet var riksbankskamreren Stig Isaksson som under sin vistelse i Västergötland fått del av därvarande stövarklubbs arbete för stövaren och stövarjakten. Tanken att bilda en stövarklubb i Halland bollades mot stövarintresserade jägare i regionen och då främst mot byggmästaren Henric Rosenqwist som med stor entusiasm var behjälplig med anordnandet av det första mötet för bildandet av Hallands Stövarklubb. Samtliga närvarande anslöt sej till tanken och de 17 närvarande anmälde sej som medlemmar. En interimsstyrelse tillsattes med Arvid Björk som ordförande.
Så startade ett intensivt arbete att få klubben godkänd av Sv. Stövarklubben samt SKK. I anhållan till Sv.stk skriver hallänningarna att klubben geografiskt skall omfatta länet Halland, utan samröre med Västsvenska Stövarklubben som redan 1933 hade bildat sin stövarklubb under vilken Halland lite lösligt tillhörde.

Redan i början av september –46 var alla formaliteter ordnade och det första mötet hölls på Hotel Svea i Halmstad och den första styrelsen valdes enligt följande: Ordf. byggmästare Henric Rosenqwist , v.ordf stadsfiskalen August Elwien, Varberg, sekr. Ing. Rune.Rådberg, Halmstad , skattmästare riksbankskamrer Stig Isaksson samt ing. Sture Nilsson, Varberg, köpman G.A. Gustavsson, Rolfstorp och entreprenör Bror Hellring, Holm. Supll. Dir. John M. Hafström, Halmstad. Som revisorer valdes revisor Bertil Diding, Varberg och köpman Eric Jägerloo, Halmstad.

De stora frågorna i begynnelsen var att nå ut till länets stövarjägare med information om klubben och att värva nya intresserade medlemmar. Ett smart drag var att sätta till byombud över länet som hade till uppgift att inkassera dels medlemsavgiften om 5 kr och distribuera årsboken. Genom detta nådde man ut till de breda lagren av stövarjägare, vilka det fanns gott om i länet.
Hallands Stövarklubb hade som första punkt på dagordningen att arbete hårt för att göra våra stövare rådjursrena. Detta var säkerligen inte så populärt på alla håll, så man kände att flera dugliga jägare tog avstånd från nymodigheterna. Emellertid jobbade styrelsen vidare under sitt första verksamhetsår med bl.a. att stadfästa stadgarna på klubbens första årsmöte. Normalstadgar för lokalklubbarna fanns men styrelsen ville ändra på ändamålsparagrafen. I stället för rasrena stövare ville man skriva ” helst rasrena stövare ” för att på så vis lämna dörren öppen för den mängd av s.k. Stövare av korsad stam. Svenska stövarklubben tillät inte detta men Rosenqwist och hans kamrater löste detta genom att ändra texten till lämpliga stövare, och detta godkändes och fanns med i stadgarna i många år framåt.
Klubbstyrelsen hade nu närmast att bestyra med jaktprov och utställning och valet föll på Mahult med förläggning i därvarande pensionat.

Utställning hölls den 5 november samt jaktprov 7 – 9 nov 1947.
Totalt var 22 stövare anmälda, varav 17 startade på jaktprovet. I det omfattande referatet från provet kan man läsa att vädret var för stövarjakt miserabelt men att vilttillgången var sådan att varje stövare fick drevdjur framför sej.
Endast 2 stövare gick till pris, 3:e pris båda schillerstövare, Jägmästaregårdens Sparr, äg: H Rosenqwist och Jägmästargårdens Speija, äg: A. Krönlein. Det skulle dröja ända till 1953 innan någon hallandsägd stövare erövrade 1:a pris jaktprov.
Mer om klubbens provverksamhet i särskilt kapitel.

Medlemsvärvningen gick mycket bra och redan vid årsmötet 1948 kunde klubben redovisa 130 medlemmar till svenska stövarklubben och inleverera 2 kronor per medlem. Kassan var dock ganska skral men genom gåvor från medlemmar och andra var prisborden ganska välfyllda med massor av hederspriser. Årsmötena under de närmaste åren alternerade mellan Halmstad, Falkenberg och Varberg.
De stora och allt överskuggande frågorna under första hälften av 50-talet var problemet med propagandan mot stövarna vad gäller rådjuren. Ett flertal mer eller mindre väl underbyggda tidningsartiklar om rådjursrivningar hade gjort att stövarjakten ifrågasattes.
Dreverklubben som var ganska färsk och ömmade naturligtvis för sin ras, Dachsbracken som den hette vid denna tidpunkt, låg tydligen bakom mycket av kritiken av stövarjakten.

En mängd förslag framkom för att söka stävja rådjursrivningarna bl.a. föreslogs att högsta mankhöjden för drivande hundar skulle vara 40 cm, vilket ju hade gjort att våra stövare försvunnit från jakten. Likaså fanns förslag att stövare ej fick användas efter den 1 dec. då rådjursjakten i vårt län var över.

I dec. 1954 sänder Domänstyrelsen en omfattande skrivelse till Konungen (Kungl. Majt) där problemet ventileras och krav om viss lagstiftning yrkas. Man har idag kanske svårt att förstå hur nära stövarförbudet var, men tack vare ett intensivt arbete från stövarklubbarna, speciellt i västra Sverige lyckades inte detta. Man agiterade starkt för den rådjursrena stövaren och särskilt framstående personer för detta var Bertil Lagerblad, S.G.F. Adelskjöld samt vår egen ordf. Henric Rosenqwist.
Det finns massor av handlingar från Hallands stövarklubb i ärendet , dels som motioner till Sv. Stövarklubben, tidningsartiklar, cirkulärskrivelser att utsändas till jägare i länet m.m..
F. Svenbrant (dåvarande sekr. och skattmästare) motionerade om att svenska stövarklubben skulle framställa en film om den rådjursrena stövaren, och föreslog Erik Andersson (Kobba-Erik) att inneha huvudrollen med sina rådjursrena. Schillerstövare. Förslaget vann godkännande i moderklubben, men genomförandet dröjde och man kan notera flera irriterade brev från Svenbrant som träget efterlyste filmen. Emellertid blev tydligen filmen så småningom färdig och visades bl.a. på ett av årsmötena i Halland. Dock var filmen utan ljud, och om Kobba-Erik hade huvudrollen framgår icke.

En annan fråga som upprörde hallänningarna var riksproven. Dessa var ju championatmeriterande men avhölls endast 3 gånger per år, och hunden fick endast starta på ett av dessa.
Man kan förstå att det var en svår och även kostsam väg till CH-titeln.
RR-proven bedrevs även på ett otillfredsställande sätt. För att provas på rr-prov måste stövaren först nått pris på jaktprov. Hallands stövarklubb ville att även omeriterade stövare samt även stövare av korsad stam skulle få provas på av klubben arrangerade jaktprov.
Detta i syfte att visa att stövaren gick att få rådjursren.
Ett målmedvetet arbete för dessa förslag gav även resultat efter en tid så att en del av klubbens prov fick status av riksprovsklass och att rr-prov fick dömas lokalt, dock av 2 domare.
1955 ansåg sej Hallands stövarklubb ha så god kassa att varje rr-provad hund som godkändes skulle få 25 kronor. Hur många som provades går ej att utläsa av handlingarna. Den ekonomiska ställningen försämrades dock inte, så kanske inte det var så många som nappade på erbjudandet.

Glädjande för klubben var att medlemstalet fortsatte att stiga och 1953 hade Hallands stövarklubb 406 betalande medlemmar, vilket innebar att klubben var näst störst i landet.
Vid en undersökning av hundskattelängderna detta år uppskattades antalet stövare i Halland till ca 2400 individer, så man kan ju förstå att det fanns en stor potential att ösa ur.

1953 avsade sej Henric Rosenqwist ordförandeskapet i klubben och poliskommissarie Fritiof Svenbrant tillträdde denna post. Henric stannade dock kvar i styrelsen och under flera år var han fortfarande Hallands representant i Svenska Stövarklubben.

Rosenqwist avtackades på årsmötet med en silverskål och utnämndes enhälligt till Hallands Stövarklubbs första Hedersordförande. Hans arbete för Hallands stövarklubb under en mycket kritisk period kan inte överskattas. Han besatt själv ett mycket stort kunnande om stövarjakt och stövarsport och hade även förmågan att förmedla sitt kunnande på ett vinnande och förståeligt sätt vilket ett flertal referat från hans framträdanden och föredrag bekräftar.

Inför jubileumsåret 1956 (10 år) var man ute med tiggarstaven igen för att få ihop vinster till ett lotteri om 500 lotter.
3 hundvalpar skänktes till detta och vidare kunde man läsa i prislistan att man kunde vinna 1 st. levande grävling, eller 4 st höns, eller 2 st tuppar, samt flera olika jaktdagar både på älg och hare.
Lotterna såldes inom klubben och på höstens jaktprov genomfördes dragning.
Dock framkom att en av hundvalparna var överkörd och denna ersattes med styrelsen godkännande av 100 kg prima potatis.

Man hade något år tidigare funderat över att ordna en jaktstig som förstärkning av kassan. Detta kom till stånd under –55. En grupp i styrelsen tillsattes för detta och i april genomfördes jaktstigen i Simlångsdalen.
Detta blev upptakten till en årligen återkommande begivenhet med för kassan mycket gott resultat.
I mitten av 60-talet flyttades jaktstigen till Valinge och ett flertal medlemmar lade här ner ett stort antal arbetstimmar för klubben.

I ett tidigt skede av klubbens tillkomst var man sysselsatt med att skapa ett lämpligt brevhuvud (logotype) för klubben.
Vem som skapade denna har ej gått att få klarhet i men det finns ett brev från stadsfiskalen Elwien i Varberg (styrelseledamot) med ett yttrande över förslaget där synpunkter om stövarens mantel inte var tillräckligt avgränsad samt att kopplet som jägaren håller i skulle avslutas med en ögla.
Så blev även det färdiga resultatet.

Inför 10-årsjubileét hade man låtit framställa dels ett klubbmärke som såldes för 3 kr st och dels ett antal hedersmedaljer och –tecken att utdelas vid klubbens tillställning vid jaktprovet i Mahult.
(se särskild lista över dekorerade personer på annan plats). Dessa medaljer och hederstecken är mycket vackra och används fortfarande i klubben vid större händelser och jubileum.

De 2 december 1956 firade klubben sitt 10-årsjubeleum i samband med årets jaktprov och utställning i Simlångsdalen. Klubben rönte då stor uppskattning för sina framgångsrika 10 år och fick motta ett flertal gåvor att användas på prov och utställningar i framtiden.
För att tacksamt hedra förtjänta personer för deras insatser för klubben utdelades ett flertal medaljer och förtjänsttecken. (se särskild lista)
1956 – 1966
Klubbens verksamhet under slutet av 50-talet präglades av ett flertal motioner och inlägg i frågor som rörde jaktproven och dess regler, bruksprovsreglerna som de då hette. Även riksproven och riksprovsklassen i de lokala jaktproven tilldrog sig stor skriftväxling. Ordf. F. Svenbrant hade en skarp penna och en utmärkt förmåga att använda svenska språket, vilket framgår av alla inlägg och svar han skrev till berörda.
Flera bemärkta stövarmän medverkade under denna period på årsmöten och medlemsträffar, och föreläste om bl.a. hundhållning, avel, stövarjakt och inte minst om värdet av en rådjursren stövare.
Medlemsantalet låg nu ganska stabilt på ca 350 medlemmar och klubben fortsatte med sina omhuldade byombud.
1960 började man att undersöka om det var möjligt att förlägga jaktprovet till januari månad. Klubbens v. Ordf. Gösta Petersson föreslog detta med att hundarna var bättre tränade och vädret möjligen också stabilare. Orosmolnet för detta var att vid stort snödjup lades ofta hundförbud under denna tid av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområdenas representanter sammankallades på Pens. Ekholmen i Vessigebro och tillspordes om dessa hade något att invända att jakten avlystes under provdagarna, vilket var klubbens oeftergivliga krav.
Anhållan besvarades välvilligt från områdenas sida och dessa hälsade Hallands Stövarklubb välkommen till deras marker.

Med detta kan sägas inleddes en glansfull period i klubbens historia. Proven permanentades i fortsättningen till Ekholmen och Vessigebro. Provet var det enda i Sverige under januari månad, en utmärkt förläggning och provmarkerna inom rimliga avstånd från förläggningen.
1960 fick klubben även en ny ordförande. Frithiof Svenbrant undanbad sej omval och Gösta Petersson valdes enhälligt till Hallands Stövarklubbs nye ordf.
Gösta riktade ett stort och hjärtligt tack till avgående Svenbrant för hans stora insatser för klubben, först som dess sekr. och skattmästare och sedan dess ordf. Som tidigare nämnts var Svenbrant en mycket flitig motionär och speciellt projektet med stövarfilmen, som han själv skrivit manuset till efterlyste han ett antal gånger från Sv. Stövarklubben. Filmen var dock inte färdig vid hans avgång, men enl. Bertil Lagerblad arbetades det på projektet.
En annan nestor i klubbens historia lämnade samtidigt sitt uppdrag i styrelsen. Arthur Appeltoft hade allt sedan klubbens start varit aktiv och under den senaste 5 åren dess sekreterare. Appeltoft fortsatte dock att leverera tjänster till klubben dels som styrelseledamot, ringsekreterare, klubbmästare m.m.
Thorsten Lagefors från Göteborg tillträdde som sekr.

Med Gösta P. som ordf kom många nya idéer ut från klubben. Bertil Lagerblad framförde vid en klubbträff vid denna tid att han ansåg Hallands Stövarklubb som en av landets ledande föreningar.
Under början av 60-talet framlade Gösta P ett förslag om förprov för våra stövare, det som vi idag kallar ökl-prov. Han menade att med denna provform nå ut till stövarägare som annars kanske inte kom till prov av skilda anledningar.
I Svenska stövarklubben restes många argument mot förslaget men några klubbar stödde förslaget, som dock föll i första omröstningen. Några år efter blev även detta halländska förslag verklighet och framtiden skulle utvisa att detta var ett av de viktigaste besluten som tagits till fromma för provverksamheten.

Klubbens ekonomi hade hela tiden förbättrats, dels genom stabilt medlemstal och stor tillslutning till våra utställningar, som nu hade blivit 2 per år.
Dock höjdes medlemsavgiften –62 från 8 kronor till 12 kronor.

Vid årsmöte 1965 lämnade Thorsten Lagefors uppdraget som sekr. och Bertil Bertilsson, Gunnarp valdes som ny sekr. Bertilsson hade året före blivit ordinarie styrelseledamot. Olle Nilsson, Långaryd (Sme-Olle) valdes till klubbmästare.

I ett styrelseprotokoll 1965 nämns ett beslut att B. Bertilsson och H. Johansson, Gällared skulle anordna ett hägn med en råbock för träning av rådjursrenhet. Ett mindre belopp utbetalades för detta.

Utbildningen till jaktprovsdomare var intensiv under denna period. Antalet startande hundar på jaktprovet ökade mycket kraftigt, 1964 startade 86 hundar på januariprovet, och trots att inlåning av domare från angränsande klubbar löpte friktionsfritt, var ibland domarbristen akut.

1966-års jaktprov i Vessigebro fick för första gången sedan klubbens tillkomst inställas p.gr. av snö och kyla. Trots detta beslöts på mötet att nästa år fortsätta med provet som vanligt första vardagarna efter trettonhelgen med Ekholmen som bas.

Decenniet avslutades med en fest för att fira 20-årsjubiléet. Denna hölls i Tölögården, Onsala i samband med utställningen i Kungsbacka. Utställningen hade samlat 53 hundar och för första och kanske sista gången var schillerstövarna i majoritet. 32 schillrar bedömdes och standarden betecknades som mycket hög.
Jubileumsfesten förflöt under trivsam tillvaro tillsammans med damerna och efter sedvanligt medaljregn avslutades aftonen med dans.
1966 – 1976
Den största händelsen under denna tioårsperiod var utan tvekan införandet av tvådagarsprov – elitklass -. Första året för denna provform var 1967. Detta innebar att många ”gamla ” champions dammades av och startade på elitprovet. Detta innebar naturligtvis en ytterligare belastning på provverksamheten. På januariprovet startade 21 hundar i elitklass och totalt bedömdes 87 stövare. Summan startande hundar i hela landet var 839, så man kan förstå att lilla Halland imponerade på många.
De närmast följande åren kan man utan skryt beteckna Hallands Stövarklubb som den mest aktiva i landet.
Elitklassen led av en del barnsjukdomar i början och klubben försökte motionsvägen som vanligt att rätta till detta. Det var bl.a. rävhundarnas prestationer under provet, samt en del märkliga effekter av drevtiderna.
1967 dömde den norska domaren H. Björklund på utställningen i Tofta, där för övrigt 72 hundar kom till start. Under samkvämet på kvällen enades man om att en årlig klubbkamp mellan Halland och Örje harehundklubb i Norge skulle komma till stånd. Första året hölls kampen vid det ordinarie provet i Vessigebro och hallandshundarna tog hem första ronden. Tyvärr rann detta samarbete ut i sanden och under senare år har så många tävlingar tillkommit, så tiden har svårt att räcka till.

I samband med elitklassens införande kom även de rörliga proven in i bilden, vilket som tidigare nämnts har haft en mycket stor betydelse för antalet provade stövare. Trots detta hade denna provform många belackare från start, särskilt från den norra landsändan. 1:a priset på dessa prov tycktes vara mindre värt o.s.v.
I dag är ju detta den normala vägen till elitklassen, inga andra prov anordnas och alla har bara lovord för denna provform som föddes inom Hallands Stövarklubb.

Ekholmens pensionat som under flera år varit klubbens fasta plats för jaktprovet bytte ägare och därmed var även denna sejour över och förläggningen flyttades till Åkulla Sportstuga, med 1 års mellanspel på Möllan i Morup. Åkulla visade sig vara en mycket populär förläggning med förnämlig service av krögarparet och tillräcklig kapacitet i rum och stugor.
Även ett flertal årsmöten och stövarfester var förlagda till Åkulla.

Jaktstigen som under lång period var lokaliserad till Simlångsdalen flyttades 1968 till Valinge, där Johan Karlsson upplät mark för denna.
Jaktstigen här blev mycket populär och detta kan man inte minst utläsa i kassarapporten under de kommande åren.

Januariprovet i Åkulla fortsatte att öka till närmast ohanterbara siffror. På provet 1971 startade 95 hundar varav 28 elithundar. Detta innebar 170 domardagar i skogen (nästan ett halvt år). Klubben hade flest startande hundar i landet. Pristagarprocenten var som regel mycket hög. Enda smolken i glädjebägaren var en del rådjursutslagningar. Kanske beroende på att flera hundar kom norrifrån för att söka nå elitettan under säsongen och därmed championatet. Flera av dessa hundar hade förmodligen aldrig känt den söta rådjurslukten förut.
Trots det höga antalet startande hundar, sköttes provet av i princip en man, nämligen klubbens sekr. och allt i allo Bertil Bertilsson, Gunnarp. Förutom den tunga organisationen av provet med bl.a. avlysning av jakt i provmarkerna som fortfarande behölls, inkallning av domare från när och fjärran samt inte minst slutarbete med att alla domarberättelser skulle renskrivas på maskin före insändandet till Sv. Stövarklubben för publicering i Stövarboken.
Man har svårt att idag förstå att någon på frivillig basis ville åta sej ett sådant arbete, och Bertilssons namn är för alltid inskrivet i Hallands Stövarklubbs historia som den som förmodligen lagt ner den största och viktigaste arbetsbördan för klubben.
Som tack har han tilldelats klubbens guldmedalj, Svenska Stövarklubbens plakett i silver samt valts till hedersledamot i Hallands Stövarklubb.

Vid årsmötet 1971 föreslog Bertil Bertilsson att klubben skulle starta kurser i lydnadsdressyr anpassad för jakthundar. Detta bl.a. för att lättare kunna styra våra stövare både i hand och i skogen samt nöta in dressyrmoment som kunde vara till god hjälp vid arbetet med rådjursrenheten.
Förslaget vann årsmötets gillande och året därpå startade dressyrkursen i Åkulla med hjälp av instruktörer från Brukshundsklubbarna i Falkenberg och Varberg.
Med detta startade ytterligare en verksamhet inom klubben som vi var först med i landet. Dressyrkurserna har fortsatt genom åren och är fortfarande en populär verksamhet under våren. Under de 35 år som denna aktivitet pågått har tusentals hundar och förare fått lära grunderna i dressyrarbetet till gagn för det halländska jakthundsmaterialet.

Till årsmötet –71 var även klubbens 25-årsjubiléum förlagt och när mötets ordf. Harles Sjösten förklarade mötet avslutat kunde hela 150 personer, damer och herrar sätta sej till bords i Åkulla. Även detta rekord.
Efter middagen höll herrar Bertilsson och Appeltoft en kort historik om klubbens första 25 år. Bertilsson beklagade att klubbens ordf. Gösta Petersson saknades på mötet p.g.a. sjukdom och passade på att framhäva Göstas arbete som ordf. och påpekade att Gösta hade den största delen i att klubben var så framgångsrik på alla sina områden, inte minst genom sitt arbete som ledamot i Sv. Stövarklubben.

Ett stort antal gåvor från grannklubbarna överlämnades och längre och kortare gratulationstal hölls. Ett flertal medaljer och hederstecken utdelades och aftonen avslutades enligt protokollet med dans till kl. 03.00.

Utbytet med domare från angränsande klubbar, främst Småland och Västergötland utmynnade 1976 i en årligen och alternerande klubbmatch mellan dessa klubbar, varvid 3 stövare från vardera klubben tävlade om ett vandringspris och samtidigt gavs tillfälle att utbyta erfarenheter domare och hundägare i mellan under trivsamma former.
Den första kampen hölls i Småland och Halland reste dit med ett topplag. Trots detta vann Västergötland den vänskapliga kampen.
Detta utbyte mellan klubbarna fortsatte i flera år, men tog slut när SM-tävlingen infördes, och de regionala uttagningarna till detta vidtog.
Det kan nämnas att Hallandshundarna hemförde vandringspriset ett flertal gånger under åren.

Antalet startande hundar på såväl utställningar som jaktprov hade under denna 10-årsperiod stadigt ökat. Man kan dock läsa i årsberättelserna att antalet rr-prov varit ganska få, vilket styrelsen hela tiden påpekat, och först i början av 80-talet var man uppe i över 20 utdelade RR-diplom.

De särskilda rävproven hade under denna period varierat mellan 5 – 10 1:a pris om året. Dessa var ju beroende av spårsnö, så utfallet varierade med vinterklimatet.
1976 – 1986
Medlemstalet i klubben ligger stadigt på ca. 300 medlemmar, och ekonomin är mycket god bl.a. beroende på 3 årliga utställningar samt goda intäkter på jaktstigen och därtill lotterier med oftast av medlemmar skänkta stövarvalpar.

Ett något annorlunda jaktprov fick hållas i januari –80. Då ingen förläggning fick ske ,p.g.a. den parvoepidemi som härjade , fick stövarägarna åka direkt ut till provmarken utan kontakt med övriga startande. Vädret var dock kalas, så pristagarprocenten var mycket hög.

En annorlunda årsfest hölls den 19 maj 1980 på Europafärjan Varberg – Grenaa. Intresset i inledningen var stort med över 50 personer anmälda, men när stunden för avfart närmade sej och vinden tilltog så var vi endast 17 personer som tog borden i besittning. Vi som var där kan intyga att vi hade en synnerligen trevlig kväll tillsammans.
Det blev dock bara en parentes i klubbens historia, då samtliga tillställningar i fortsättningen har hållits på landbacken. Kanske stövarfolket känner sej mer hemma där.

Vid årsmöte den 11/4 1981 valde klubbens mångårige sekr. Bertil Bertilsson att överlämna sekreterarsysslan till yngre krafter som han uttryckte det och Ronnie Hallgren, Falkenberg valdes till hans efterträdare.
Samtidigt överlämnade Sven Nilsson, Marken, Onsala kassakistan till Rolf Mårtensson, Skällinge, efter lång tjänst som klubbens kassör.
Båda avtackades på det hjärtligaste av ordf. Gösta Petersson som betonade vikten av dessa herras idoga arbete för klubben under en lång och intensiv period i klubbens historia, samtidigt som han hälsade de yngre krafterna välkomna till uppdragen.

Åke Tillerås, Varberg föreslog vid årsmöte 1983 att klubben skulle försöka att producera en egen klubbtidning för att meddelanden och resultat m.m. skulle på ett bättre sätt nå ut till medlemmarna.
Styrelsen fick i uppdrag att utreda frågan och under våren 1984 utkom det första exemplaret av denna för klubben mycket värdefulla skrift. Under olika personers ledning har denna utkommit varje år sedan dess och finansieras till största delen av annonsintäkter.

Under ett antal år hade frågan om ett SM för stövare diskuterats. Förslaget hade nog de flesta anhängarna i den norra delen av landet. Hittills hade ett landskampsutbyte med Norge och Finland pågått, där Sv. Stövarklubben skött uttagningarna.
Nu föreslogs att landet skulle indelas i 5 distrikt där 2 stövare från varje distrikt går till SM-tävlingen.
Hallands Stövarklubb var inte odelat positiv till denna provform som utvecklats till ren tävling, vilket kunde föranleda stort avelsintresse för vinnande hundar och minska istället för att öka avelsbasen för våra stövare.
Emellertid vann förslaget gehör och 1980 hölls det första SM-provet i Bredbyn.
Schillertiken Diana, ägare Bernt Karlsson, Simlångsdalen var här med som första hallandshund. Det skulle bli flera under årens lopp. (mer om detta på annan plats.)
Antalet medlemmar hade nu börjat att minska och så även antalet startande hundar på jaktprov. Utställningssiffrorna höll sej någorlunda lika. På jaktprovet i Åkulla –85 var endast 17 hundar anmälda. Mycket sträng kyla (-20 gr båda dagarna) gjorde att endast 7 trotsade kylan dag 1 och under andra dagen var det bara 2 kvar i provet. En klassisk hamiltontik Flysjöns Dreva, äg: Gösta Gustavsson, Tranemo drev full tid båda dagarna, och tog därmed hem Hamiltonpokalen VP. Genom att Gösta tidigare vunnit priset 2 ggr med sina hundar Klinga och Dreva, fick han behålla denna klubbs mest värdefulla pokal för alltid.
1986 – 1996
Jaktstigen i Valinge fortsatte som vanligt och genererade pengar till klubbkassan. Under året –88 fick klubben erbjudande att för Dalafoder i Dalstorp sälja deras hundfoder. Klubben antog erbjudandet och ett antal foderdepåer upprättades i länet. Klubben fick en viss provision per såld pall-foder och ombudet fick en mindre del för sitt arbete.
Efter något år hade denna verksamhet kraftigt utökats, och affärerna gav ett gott tillskott till kassan.
Vid årsmötet 1988 lämnade Gösta Petersson posten som ordf. och Ronnie Hallgren övertog posten som klubbens 4:e ordf. genom åren.
Ronnie hade sedan –81 varit klubbens sekr. och vid årsmötet valdes Åke Tillerås, Varberg till ny sekr.
Med Gösta lämnade en stor stövarprofil klubbens ledning. Han hade varit ordf. sedan 1960. Under de nära 30 år som han ledde klubben hade mycket uträttats för Hallands Stövarklubb och för stövarjakten i landet. De flesta av dessa beslut bär Göstas signum. Förutom att han var en mycket duktig och erfaren stövarman, så hade han förmågan att argumentera för sina åsikter och förslag på ett enkelt och klarsynt sätt, och till slut sa även motståndarna ja till hans idéer.
Hans stora kontaktnät inom hund- och jaktorganisationerna (han var jaktvårdskonsulent vid Svenska Jägarförbundet) var i många syften av stort värde för stövarklubben.
Hans insats för Hallands Stövarklubb och för stövarjakten i Sverige kan ej överskattas.
Han valdes enhälligt till Hallands Stövarklubbs Hedersordf., den 2:e i raden. Han hade även tidigare tilldelats klubbens guldmedalj samt Svenska Stövarklubbens plakett i guld och var dess Hedersledamot.

Under perioden fördes diskussioner om tekniska hjälpmedel som hade börjat dyka upp. Det var främst pejlar, komradio och s.k. peltorlurar. Pejl användes ganska allmänt av stövarfolket och snart kom även floden av motioner om användande av dessa på jaktprov. Argumenten var många, men kanske främst, att med hjälp av dessa ting skulle domarna ha större möjlighet att bedöma hundarna rätt.
Åsikterna i klubbens styrelse var delade, och många inlägg i frågan vägdes för och emot. Emellertid vann förslaget Svenska Stövarklubbens gillande och idag ser vi väl ganska naturligt på detta hjälpmedel.
De flesta stövarägare använder ju idag pejl på sina hundar, och på jaktproven är det ju fler som startar med pejl än utan.

1996 firar klubben sitt 50-årsjubileum, och för att göra jubileumsåret extra festligt ansökte Hallands Stövarklubb om att få arrangera stövar-SM –96.
Svenska Stövarklubben beviljade med tacksamhet detta och förberedelserna vidtog i god tid för arrangemanget.
En grupp tillsattes för att dra upp riktlinjerna för provet och denna var snart eniga om att göra detta SM-prov till en stor propagandafest för stövarjakten samt därmed extra publikvänlig.
Ett annat önskemål från gruppen, som bestod av herrar Thure Schough, Håkan Blommegård, Bo Carlander och Stig Sjunnesson, var att provmarkerna skulle finnas koncentrerat i närheten av förläggningen.
Detta var inga större problem att lösa, då välvilliga markägare i Gällared – Krogsered och Okome upplät dessa och i vanlig ordning avlyste jakten på provområdena, trots att provet var förlagt till en helg.
En annan nyhet var att på varje provyta skulle finnas en samlingsplats, där intresserade jägare kunde samlas och förhoppningsvis ta del av drevet, utan att störa hundarna.
På varje sådan plats skulle finnas en s.k. markfogde, som hade till uppgift att välkomna tillkommande publik, samt se till att det fanns en brasa för grillning av korv och även ha kaffepannan på elden.
Allt detta genomfördes och uppskattades mycket. Tanken var även att markfogden skulle stå i radiokontakt med vägvisaren på de olika provrutorna, för att därigenom serva publiken med situationen för de olika hundarna.
Denna service var enl. Svenska Stövarklubben inte tillåten, med motiveringen att genom ev. radioavlyssning från domargruppen kunde detta menligt påverka provresultatet.
Så där fick vi backa ett steg.
Förläggningen för SM-et var på Ullareds Camping, där snabbt samtliga stugor fylldes och ytterligare bostäder i samhället fick hyras.
Den 30/11 och 1/12 avlöpte SM-provet.
Första provdagen möttes hundägarna av ca. 5 cm nyfallen snö och några minusgrader, så förhoppningen om en lyckad dag var hög, och redan kl. 9.30 hade samtliga hundar igång drevet.
Även denna gång fanns en hallandsägd stövare med i finalen. Det var finnstövaren Ronja äg: Tomas och Ann-Louise Gullberg, Landeryd, som första dagen startade i Myckhult. Där var kanske den största delen av intresserade för att lyssna, men i hela området var guppen intresserade jägare glädjande stor, och genom bra skyltning var det inga problem att alternera mellan provrutorna.
Efter första dagen hade 5 hundar full tid, och i övrigt hade det presterats goda resultat.
Noterbart: ingen rådjursutslagning.
På lördagskvällen dukades till stor bankett på Järnvägsrestaurangen och något över 100 personer avnjöt denna.
Under kvällen framfördes klubbens stora tack till sponsorer, markägare, domare, vägvisare och övriga som medverkat till det stora arrangemangets genomförande.
Samtliga dessa var av klubben inbjudna till banketten och ett stort antal hade glädjande tackat ja till denna.
När slutresultatet summerades, kunde konstateras att 7 hundar gått till pris, ett ganska svårslaget rekord, och bäst av dessa med titeln svensk mästare 1996 blev Harlyckans Fixa. Äg: Hans Eriksson, Gammelstad.
Berömmet för ett väl genomfört SM uteblev inte, och vi kan i efterhand konstatera att flera av de nyheter som Halland introducerade vid detta prov, har senare blivit rutin på SM-proven.
Det som kanske uppskattades mest var idén med markfogdar, som för övrigt föreslogs av Thure Schough, och som numera funnits på alla efterkommande SM-arrangemang.
Det ekonomiska utfallet blev även mycket gott. Trots att vi var ganska spendersamma, så kunde gruppen till klubben redovisa en vinst på nära 20.000 kronor. Förmodligen det första SM som givit detta resultat, till största delen beroende på synnerligen givmilda sponsorer.

Jubileumsfirandet skulle naturligtvis även utmynna i en fest, och den 29 juni –96 avhölls denna på Schoughs Loge i Drängsered.
Damer och herrar trivdes i den rustika lokalen, och en mängd gåvor och hyllningstal till 50-åringen från angränsande klubbar framfördes.
Ett flertal medaljer och plaketter utdelades till bemärkta medlemmar som gjort klubben stora tjänster inom olika områden.
Kvällen avslutades i vanlig ordning med dans.
1996 – 2006
Under klubbens 6:e decennium har det tråkiga hänt att antalet nyregistrerade stövare har kraftigt maskat. Vissa raser har på en 5-årsperiod halverat antalet registrerade valpar.
Som en följd av detta har även antalet jaktprovsstarter minskat ganska kraftig. Antalet hundar på klubbens utställningar har dock inte sjunkit i samma omfattning.
Glädjande nog har inte medlemsantalet följt denna trend. Klubben har under denna period legat på ca. 275 medlemmar ganska stadigt.
Ett annat orosmoln är den starkt ökande rovdjursförekomsten i landet. Halland är ännu inte direkt berörda av detta, men det antal vargdödade stövare som rapporteras främst i mellansverige, gör att flera stövarjägare har tvingats sluta med denna jaktform.
Det har även visat sig svårt att få yngre jägare att fatta tycke för stövarjakten. Konkurrensen från andra jaktformer är stor och inte minst det nya viltet i de halländska skogarna; vildsvinet, tilldrar sig ett allt större intresse från dessa grupper.

Stövarklubbarna i landet är väl medvetna om detta, och gör allt för att få mer vind i seglen igen.
Man måste nog trots allt konstatera att stövarjakten, som vid klubbens tillkomst var en allemansjakt, i framtiden kommer att vara en ganska exklusiv jaktform för ett mindre antal entusiaster. Hoppas att jag har fel.
Glädjande för många stövarjägare är att räven har kommit tillbaka, och flera särskilda rävprov har genomförts med gott resultat.
De hundägare som startat på dessa prov har företrädesvis varit unga stövarjägare, vilket är mycket glädjande.
Som ett synligt bevis på detta kan en halländsk stövartik ståta med titeln svensk rävmästare 2006. Det är finnstövaren Spela äg: Bengt Andersson Ätran som nådde denna seger, för övrigt den enda hallandshunden som vunnit ett SM.

Vid årsmötet 1997 avgick Ronnie Hallgren som ordf. och till hans efterträdare valde Conny Gustafsson, Björketorp.
Ronnie avtackades för sina insatser för klubben, dels som sekr. –81 – -87 och som ordf. –87 – -97. Han var även under en period ordf. i Schillerföreningen.
Ronnie hade tidigare tilldelats Hallands Stövarklubbs guldmedalj samt Svenska Stövarklubbens plakett i silver.

Styrelsen fick under denna 10-årsperiod många ärenden på sitt bord som berörde stövarnas hälsostatus. Röntgen av höfter på schillerstövarna hade pågått ett antal år utan att höftledsdysplasin minskat i någon högre grad.
Nu föreslogs även att göra korsningar inom schillerrasen med dels inhemska raser som stövartyper från Balkan, som påminde om schillerstövarna.
Framtiden får väl utvisa om detta var ett lyckat drag.
Även hamiltonstövaren, som procentuellt minskat mest, beslogs med genetiskt betingade sjukdomar. Här var det i första hand en förhöjd andel hundar med epilepsi som oroade avelsråden.

Det stora som nu ligger framför Hallands Stövarklubb är 2006-års SM-prov som klubben återigen fått förtroende att arrangera.
Det stora arbetet med detta prov har pågått under några år, och vi hoppas alla att även detta SM ska ha vädergudarna på sin sida och tilldragelsen ska bli ett trevligt minne för alla inblandade.

Klubbens pionjärer som bildade klubben –46 närde ju en vision att den halländske stövaren i framtiden skulle vara en rådjursren hund. Hundhållning skulle förbättras och arbetet med stövaren skulle utökas med dressyr, för att lättare kunna styra hundarna i markerna.
Man såg även som sin uppgift att genom genomtänkt avel, förbättra stövarens jaktförmåga.
Med facit i hand kan man utan vidare konstatera att dessa visioner och framtidsmål till stora delar har nåtts.

Även om motvinden för vår verksamhet i någon mån påminner om den som klubbens pionjärer mötte vid starten för 60 år sedan, så hoppas vi alla, som tycker att stövarjakten med rådjursrena hundar är något av det finaste man kan syssla med i våra marker, att nästa 10-årsperiod för Hallands Stövarklubb skall gå i framgångens tecken, och de trender som ev. pekar neråt åter skall gå uppåt, och att klubben genom enträget arbete kan få nya och yngre jägare att lära sej njuta av jaktens Formel 1.